satan i gatan vad snett det kan gå..
3/5/12 det här kan vara en början och ett slut på det svåraste jag någonsin har gjort. att lägga mina kort på bordet och säga som det är och se ut som en jubelidiot i dina ögon. för det är så det är och jag antar att det alltid varit precis likadant. försöker att hitta vägar ur det men jag vaknar med sanningen om hur det egentligen är, hela tiden. jag vill växa några storlekar och faktiskt vända och gå, men hjärtat slår för fort och jag får panik. det är ingen som bryr sig och ingen kommer någonsin att göra det heller. mina känslor och jag, det är ju skönt att man inte är ensam iallafall. det är för jobbigt att öppna käften och säga som det är för det spelar ingen roll för någon.
12/5/12
sen ändrade jag åsikt om allt efter att allt tog en vändning i fredags morse, det svartnade och vaknade upp ett dygn senare. jag har bokstavligen vaknat upp, fått mig en redig käftsmäll och vill inget annat än att reda upp det som nu kallas livet. skålar med ett glas vatten ett tag framöver. skål!